Ikväll har vi varit hos veterinären med Yoggi, då han under helgerna visat lite oroväckande symptom på att hans prostatacancer (behandlad midsommar 2011) kanske skulle vara på väg tillbaka, genom att han inte kunnat/velat hoppa upp på saker och ömmat över nedre delen av buken.
Våra farhågor var korrekta, veterinären kände förändringar i prostatan och även om de inte var stora än, så talar de sitt tydliga språk: Yoggi måste kastreras.
Förra gången kom det an så plötsligt att jag inte klarade av att ta beslutet rakt upp och ned på plats, utan valde en kemisk kastrering som höll det i schack i ca 1 år. Men nu har vi haft tid på oss och det finns ingen vettig anledning till att välja den kemiska vägen den här gången, det är för osäkert och dessutom skulle jag aldrig förlåta mig själv om det ändå visar sig att han måste opereras senare och jag då har väntat med allt vad ett så stort ingrepp innebär. För jag tycker det är jätteläskigt, jag vill inte alls att han ska sövas, det spelar ingen roll att statistiken visar 0,15% risk. Men som tvåbent måste man stå över sina känslor och bara se till sin väns bästa -- och i det här fallet är det bara kastrering som hjälper.
Så inga söta, underbara Yoggi-valpar, vilket gör mig lite ledsen, för det är en fantastisk hund! Men förhoppningsvis blir han en bra extrapappa och lekfarbror åt Harry-valpar i framtiden!
Så den 21:e januari ska jag lämna in honom över dagen och jag tänker ta pappa med mig, för det är lika mycket hans hund och han älskar honom över allt annat. Om de söver honom när vi är med, så tror jag att Yoggi helst vill somna hos husse.
Det enda som räknas är ju att han mår bra och att vi får behålla honom så länge som möjligt.
Min absolut bästa vän!
