From Yoggi & Harry To Fegisa-Husse

Idag stannade vi i Norrköping på vägen upp till Stockholm, efter att ha hämtat alla Anders saker i Kalmar, och då passade vi på att få till en träff med husse Fegis på gamla Green Cargo området. Så in i bombens glada de blev över att se sin husse igen!!! De bokstavligen KASTADE sig över honom och pussade sönder hela hans ansikte! Det är ren kärlek och jag vet att de saknar honom och hela vår underbara familj i Norrköping oerhört mycket, det gör jag med! Så jag hoppas att vi fortsätter träffas så ofta det bara går och Yoggi står här nedanför och skriker: "Farfar, farfar, farfar!". Det är kärlek.

En väldigt glad husse!

Husse & Harry kampar...

Fegis Färdtjänst...

Husse grillar korv åt Yoggi...

Husse som utkikstorn...

Älskade familj! 

En Fruktansvärd Start På Dagen...

Där fick jag för att jag har sagt att det är den bästa söndagen någonsin, för det är första gången på 4 månader som jag och Anders inte måste skiljas åt till kvällen. Det skulle jag aldrig ha sagt.
På morgonpromenaden hade vi hundarna lösa och gick varvet nere vid sjön och lät dem springa runt och nosa. Hade inte stenkoll på dem, utan lät dem hänga med utan att tjata på dem. yoga ville så klart ut och titta efter pippisar och alldeles för sent insåg jag att isen runt vassen inte skulle hålla för honom och såg maktlöst på när han gick igenom isen och ned i det svinkalla och sumpiga, svarta vattnet. Sprang ut mot honom och gick därmed själv igenom i mitt försök att komma fram till honom, hela tiden livrädd att han skulle hamna under vattnet. Han fick inget "tag" på isen, den fortsatte bara att ge vika framför honom. Anders kom närmre honom och gick igenom även han, men tillslut fick han tag i Yoggi's nackskinn och kunde kasta upp honom i snön. När sedan Anders kom upp var ju faran i sig helt över, men jag var helt skakig och fortfarande rädd. Jag skulle egentligen ha gått själv och då vet jag inte hur det hade slutat. Så tack älskade Anders, för att du fanns där när vi behövde dig, vilket jag vet att du alltid kommer att göra. Jag älskar dig så!
Sedan var det bara att ta sig hem igen, iskalla, stinkande och genomvåta--alla utom Harry! Detta i sig är mycket märkligt och inte så lite ironiskt, eftersom det alltid är han som ställer till det annars!!! Det är Harry som tuggar på tvättmedelspaket, äter batterier och elsladdar, smaskar på humlor och annat olämpligt, som synålar... Ramlar 3 meter rakt ned i en grushög. Ja, ni fattar... Den här gången är han den enda i vår flock som är torr överhuvudtaget och springer mest runt och undrar vad vi sysslar med! Ja, man får vara glad att allt gick bra och att Harry för en gångs skull fick tänka tanken: "Vad sjutton håller ni på med???", för det kan inte hända ofta... =)

Hemma och alla nyduschade och någorlunda varma och lugna, Yoggi mest ledsen över att vara tvungen att duscha varmt i badkaret. Vattnet var helt svart när vi alla tre duschade av oss och kläderna luktar INTE nice!!!
Det gick ju som sagt var bra och det är huvudsaken, men jag kommer vara ännu mer försiktig vid sjöar och isar i fortsättningen, för den rädsla jag kände när jag såg isen försvinna under Yoggi kommer jag aldrig att glömma.

Time For Action!

 Alltså, jag är så hopplöst seg när det gäller hundarna! Men nu är det dags att börja ta tag i saker och det första är deras problembeteeenden!

Yoggi:
*utfall mot andra hundar när han är kopplad.

 -jobba med honom ensam och alltid ha belöning (mjukost gärna) tillhands som han får varje gång det                          kommer en hund

*skäller när det ringer på dörren.

-jobba med att få fram beteendet när jag är hemma och har tid. Då försöka ha en av bäddarna där det ges belöning när man stannar kvar där och blir tyst. Ta mycket små steg i detta!

Harry:
*väldigt stressad i koppel på promenad.

-köpa en riktigt bra, lagom stor klövjeväska, vilket jag redan vet att det fungerar. Slänga in kortkorta lydnadsbitar i promenaderna för att fånga upp och jobba mer med kontakten via belöning.

Hittade den här hos Naturkompaniet, snygg med dyyyr!

*skäller när det ringer på dörren.

-samma som för Yoggi, men jag behöver nog träna dem en och en.

Nu har jag i alla fall en konkret plan att utgå ifrån och nu är det upp till mig & Anders att ta tag i problemen, förhoppningsvis blir det mycket lättare nu när vi är två hundintresserade människor. Det är bara jag som måste lära mig lita på Anders när det gäller Yoggi och verkligen kunna släppa allt ansvar till honom... Lättare sagt än gjort, jag är alltid smått hysterisk när någon annan har Yoggi. Förutom Fredriks familj, men de har ju haft hand om Yoggi lika mycket som jag har. Vi saknar dem massor!!!

Mina fina pojkar! 

Jag Blir Så Trött!

Alltså, när ska jag få stake nog att stå för mina åsikter och tro på mig själv som hundägare?!? Suck...

Som idag: jag gick ned till hundrastgården och släppte dem, trots att jag är lite emot hundrastgårdar. Så sprang Yoggi iväg och satte sig och sket i bortre hörnet, när det kom en kvinna med en am.staff och ställde sig utanför grinden. Eftersom jag nu två gånger (eller jag en och Anders en) varit med om att folk bara kliver in och släpper sina hundar utan att dubbelkolla att det är okej, så var jag lite nervös för att det skulle hända igen. Men hon stod kvar utanför och frågade om hon kunde släppa in den, varpå jag svarade att Yoggi inte är snäll. Då körde hon en klassiker:
-Men hon är bara 7 månader och JÄTTESNÄLL, det går nog bra!
-Fast han är inte snäll, så det går inte.
-Han ser jättesnäll ut...
*suck*
-Tyvärr, men jag kan koppla dem och gå om du vill, det är inga problem.
-Nej, nej! Jag kan stå utanför...
Så stod hon kvar utanför och hängde, vilket inte gjorde mig mindre stressad direkt! Så jag sa att jag kunde koppla Yoggi och ta upp honom på bordet så kunde hon få släppa ihop sin tik med Harry, eftersom han är snäll. Sagt och gjort. Hon släppte Amy, som tiken hette, och hon och Harry rusade runt och lekte en stund. Sedan blev tiken lite burdus och tryckte upp Harry mot staketet några gånger, men han smet iväg och körde sina vanliga rallyrundor, vilket jag lärt mig betydelsen av via Hundens Hus och delkursen i lugnande signaler hundar emellan. Men när de kom närmare oss så gjorde hon likadant igen och lade verkligen sin tyngd över honom så han trycktes mot staketet och sedan nedåt. Jag såg hur tydligt Harry signalerade åt henne att backa av, men det hon var inte mottaglig... Tillslut ledsnade Harry fullständigt och högg ifrån ordentligt. Hon fortsatte sedan att gå på honom och jag kände att jag redan var uppstressad och beslöt mig då för att koppla honom och gå hem. Under hela tiden de hade lekt så hade Amy's matte stått vid bordet och ömkat Yoggi och tyckt så synd om honom som inte fick vara med och leka!
Det som gör mig så less är att JAG TAR ÅT MIG!!! Jag står och jobbar upp ett dåligt samvete över det hon pratar om, fast jag egentligen vet att jag känner mina hundar bättre än vad hon gör... Att jag vet att Yoggi hade blivit skogstokig och huggit henne om han hade blivit nedtryckt...

Är det fler än jag som känner så? Som tvivlar på sina egna kunskaper ibland och nästan rämnar under någon annans dumma idéer?

Nu under kvällen har jag i alla fall bestämt mig för att det är slut med spontana lekstunder även för Harry's del. Jag tänker inte låta mig hunsas runt av ignoranta muppar som har skaffat hund och vill tycka och tänka högt och tydligt till alla och envar! Så, där har ni det!

Snarkterrier?...

Jag har alltid hört folk prata om att det är så jobbigt att ha hund, de väcker en så tidigt på morgonen och behöver gå ut i tid och otid... Jag vet inte om jag bara har haft tur, men mina hundar har nog aldrig väckt mig eller bett om att få gå ut! Harry gjorde det knappt som valp ens och Yoggi slutade ganska snart efter valpstadiet. Nu får man väcka dem och dra ut dem! Aldrig att de står och piper vid dörren och de kanske släpar sig ur sängen framåt lunch om man har tur. Förra vintern var hopplös! Det var ju så kallt och det är inte Harry's favoritväder, så han låg mer än gärna kvar i sängen, vilket ledde till att jag fick ta på honom täcket i sängen och sedan nästan bära ut honom... =) Så här kommer några av mina favorit snarkbilder...

Baby-Harry sover på matte.

Lätt bästa lagmedlemmen Djurgården har!!!

En klassisk Harry!

Killen tar det kallt...

Underlaget man sover på är avgörande! Farfar <3

Väldigt engagerad elev på Hundens Hus!

Baby-Yoggi sover! Älska valpmagar!!!

En klassisk Yoggi! <3

Hotellsängar passar bättre för den här stilen...

Phu, denna värme!

Zzzz...

Krama kudden är en annan klassisk Yoggi-pose.

Sedan kan man sova tillsammans också och få det dubbelt så mysigt:

Livet på landet - heaven on earth!

Liten Harry somnade på sin fina storebror...

<3

Den Förbjudna Delen av Soffan...

Suck... Jag älskar mina hundar, men ibland går de mig på nerverna... Jag är väldigt mycket för att låta dem var med överallt: de får sova i sängen, sitta på stolar, vara i fåtöljen, vara i soffan... Men när vi nu köpte en ny och fin soffa till vår lägenhet så kände jag att jag inte vill offra HELA soffan till hundhårens kungadöme... Så därför täckte jag över halva med en filt och barrikaderade av den andra halvan ORDENTLIGT för att verkligen hjälpa dem att förstå att där skulle man inte vara. Men vad hjälpte det? De fortsatta smyga upp i den delen på nätterna eller när vi har varit ute i köket... Och jag förstår inte!!! Är det något fel på deras del av soffan?... Är den inte lika skön? För i så fall förstår jag och då ska de självklart få vara i "vår" del, men annars tycker jag det verkar konstigt. Och jag tycker inte att jag varit särskilt orättvis heller, de har liksom lika stor del till två borderterrier på totalt 20 kg, som vi, två fullvuxna människor (varav en med väldigt långa ben...) har! Det kan ju inte vara för trångt, eller???
Går det inte att ha det så? Jag vet att man måste vara konsekvent, men det här är väl att vara konsekvent i mesta möjliga mån i den här frågan. Så pratade jag med min personliga hundcoach och han sa att det skulle ta minst 5 månader innan Harry förstod att han inte får vara där, jag tycker det låter som orimligt lång tid... Han lärde sig "städa" på en kvart liksom... Ja, ja, vi köper väl en annan soffa åt oss, så kan de få hela den där. Vette fan om jag inte tror att de är hos oss snart i alla fall... You've just gotta love 'em!

Den högra delen är deras och nog är den väl tillräckligt markerad?...

Dressed For Success???

Jo, det är sant. Ni har säkert hört ryktena som vår kära vän Johan sprider: jag har köpt "kläder" till hundarna... Men jag skulle vilja ta en stund och faktiskt förklara mig, jag har nämligen inte blivit fullständigt galen och kommer inte att reducera våra älskade vovvar till några accessoarer, vilket man skulle kunna tro om man lyssnade på vissa människor... =)
Så här är det: förra vintern var det ganska mycket snö... Typ så att hundar (som är lite korta i rocken) inte kom upp över ytan alla gånger... Harry är ju, som ni alla vet, inte som alla andra... Detta gäller i allra högsta grad hans päls! Jag har inte stött på en enda borderterrier med så taskigt hårlag som Harry... Värst är den på benen och eftersom han inte gillar (läs: hatar) när jag trimmar honom, så gör jag ogärna det i onödan. Vilket ledde till att jag upptäckte förra vintern att snön fastnar i pälsen på benen och bildar stora snö-kockor som är JÄTTESVÅRA att få bort, annat är genom ett varmt bad. Detta är svårt och lite opraktiskt att genomföra under längre promenader, så jag kände mig illa tvungen att se mig om efter en annan lösning. Då sprang jag på Hurrta's vattentäta fleece-overaller med ben... Och efter att ha spenderat timmar på nätet och i butiker för att hitta dem så lyckades hundarna "önska" sig varsin av sina snälla hussar i julklapp! =) Mycket bra! De är beige och passar väldigt bra, även om hundarna INTE riktigt håller med mig. Eftersom snön dessutom lyser med sin frånvaro så har jag infört test-rundor med overallerna istället. Det innebär att när vi tar sena promenaden så har de på sig sina overaller och första dagen var rena komedien! De struttade omkring med hela raka ben, vägrade gå, la sig och rullade överallt, gjorde konstiga hopp och försökte på många sätt göra klart för mig att detta inte var accepterbart! Men, jag är lite av en diktator när det gäller deras välbefinnande och har således inte givit vika för den massiva kritik som riktats mot mig och jag väntar fortfarande på nedkissad säng varje dag i hämnd...

Harry prövar overall på Arken... 

Ikväll var hundarna väldigt stressade och uppjagade efter att husse lämnat oss för ytterligare en vecka i Kalmar och jag fick för mig att återuppta träningen av "städning"... Beväpnad med klicker, korv, låda och ett svettarmband så kastade vi oss in i träningen. Meningen med övningen är alltså att jag kastar ut armbandet på golvet, hunden i fråga ska ta upp det och släppa det i lådan. Nu kan det hända att de är liiiite för ivriga, men det funkar ganska bra om de får jobba en och en. Yoggi vill helst bara kasta lådan åt helvete och slänga sig över korven och man får absolut inte höja rösten när han gör så, för då stänger han av helt och slutar försöka... Harry däremot, är det inget som stoppar! Han fattar så himla snabbt vad som gäller och börja styla istället! Drar en repa ut i vardagsrummet och visar julgranen vad han kan, morrar upp sig lite mot Yoggi med sitt byte och tramsar runt i största allmänhet innan han droppar den i lådan och snällt väntar på sin korv! Så med honom kan jag nu slänga iväg något, säga "städa" och få det droppat i lådan! Han är smart ibland, vår Harry-Smarry! <3

Team Mayhem 2012!

Hmm, ingen större idé att lägga upp en resumé över 2011 för hundarnas del, det blev inte mycket gjort... Varken träningmässigt eller på tävlingssidan, tråkigt nog, men jag har varken haft tid, ork eller engagemang! Jag har helt enkelt varit en väldigt dålig matte 2011... =(

Men det ska det bli ändring på nu!!! Först och främst vill vi hälsa vår kära nya husse välkommen i familjen: Anders!
Sedan kan vi meddela att vi sedan 1/12 2011 är bosatta i Stockholm på heltid, vilket är skönt för hundarna på det sättet att de slipper flytta runt en massa och pappa kan ha dem de dagar jag & Anders jobbar. Tyvärr verkar det vara svårt att hitta passande dagis eller doggy-walkers...
Nu kommer vi att satsa ganska hårt på våra hundar under 2012 och se om det leder någon vart samt om det är det vi verkligen vill och då med uppställningen: Anders & Yoggi samt Sarah & Harry. Till att börja med i alla fall och dessa är målen för året i dagsläget:

YOGGI:

• start i lydnadsklass 2, gärna uppflyttning till klass 3, men framförallt måste Anders få köra in sig med Yoggi i momenten.
• Viltspårschampion
• Vildsvin hägnprov Norrköpnig
• Björnprov Junsele
• CK på utställning
• Ev. grytprov

HARRY:

• 3 förstapris i LK 1 och uppflyttning till 2:an.
• Anlagsprovet i viltspår, gärna något öppet med.
• Vildsvin hägnprov Norrköping
• Cert på utställning.

Nu är jag medveten om att vissa av dessa kan vara svåra att påverka och även svåra att uppnå, men det är ambitionen för oss och framförallt så ska vi bli ett riktigt team: Anders, jag & hundarna.

Det känns riktigt roligt att vara på G igen och vi har planerat att starta vår första lydnadstävling i mars, lite beroende på hur träningen går och om vi får ordning på upplägget samt momenten. Anders flyttar ju inte upp till oss på riktigt förrän i februari, så vi hinner inte med massor innan dess heller.

Sedan kommer vi nog att åka och titta på en del IPO-tävlingar, som ett led i planeringen för nästa hund... Men den dröjer, så ni behöver inte vara oroliga!!! 

Förhoppningsvis kommer vi iväg till Norge i år, vi får helt enkelt förpesta Karins liv så mycket vi bara kan under året!!! <3

Sedan ska vi bli MYCKET bättre på att blogga och även uppdatera tävlingskalendern ordentligt! Hoppas ni hänger med!!!