Livets Bra Dagar...

...går tack och lov knappt att räkna för de är så många, men ytterligare 3 lades till samlingen i helgen. Återigen styrde vi bilen "hemåt", där golven är av riktiga plankor, där den friska luften smyger sig in genom ett litet öppet vädringsfönster med myggnät, där teet luktar svagt av mango och frukostbordet får hotellpersonal världen runt att avundas. Där vi äntligen hittat hem och en fristad i svåra tider.
Denna helg kom även älskade pappa ned, stannade för lite fiske och umgänge, fick honom till och med att titta på en hel film (western i och för sig...) innan han åkte. Finaste pappa! <3 Annars var vi en hel del i skogen och letade efter svamp, dock var det endast Harry som fick bada den här vändan. Han bestämde sig nämligen för att rymma en sväng i går eftermiddag, efter att vi varit ute i 3 timmar och bara hade typ 10 minuter kvar hem. Då väljer den lille clownen att dra iväg, vi hörde honom drevskalla 2 gånger men han kom inte tillbaka hur vi än ropade. Efter typ 10 minuter fick vi Yoggi att skalla och då kom Harry traskandes längs vägen: trött, smutsig och slokörad. Då åkte han i sjön som tack. =)
Nu dröjer det innan vi får njuta en hel helg igen, så håll till godo:

Första fikapausen på en sten i en skog... Min fina familj! <3

Andra fikapausen vid mossen...

Två små borderterrier balanserade...

Kökssoffan är det bästa stället i världen att mysa på säger grabbarna!

Balkong-Mys!

Idag kom en bra och rolig tidning: Härliga Hunds Lek & Aktivering! Där kunde man läsa om enkel massage att ge hunden hemma, så både Yoggi & Harry har blivit knådade en stund ute på balkongen. Mysigt!

Premiär på Vår Nya Hemmaklubb!

Ikväll tog vi oss äntligen i kragen och åkte ned till vår nya hemmaklubb: Nacka Brukshundsklubb. Dels var det dags att visa sig där och sedan tänkte jag att det vore bra för Harry att ha varit där innan vi ska dit och tävla nästa helg... Upplyst rastningsslinga känns riktigt lyxigt inför höst/vinter och stora planer med mycket hinder och redskap, ser mycket lovande. För att inte tala om bemötandet från de andra medlemmarna!!!

Sagt och gjort, det var dock ganska mycket rörelse på gräsplanerna så vi gick till grusplanen på motsatta sidan. Började med att köra några inkallningar och det är väl det enda moment (ja, och platsen när han väl lagt sig...) som känns säkert i dagsläget. Yoggan däremot är ju helt inne på att det ska komma ett "stå"-kommando typ mitt på sträckan och fram dit går det på halvfart -- när han inser att det är fritt fram så sätter han full fart! =) Sötnosen!
Sedan körde vi hopp över hinder och eftersom risken är att båda grabbarna slarvar på 3 högt, så värmde vi bara på det och körde sedan med 4 plankor. Harry skötte sig jättebra, något snett sättande bara, men bra hopp och fin fart.
Yoggan var kanonduktig! Enda problemet är att han vänder nästan direkt när han landat och han verkar iofs inte ha några problem att hoppa tillbaka stillastående, men jag skulle gärna vilja att han galopperade ut lite mer. Vi körde med favvis-pipbollen långt bakom som retning, men det går inte att få honom att stanna och vända upp då... Får klura lite på det där!
Sedan körde vi kontakt och klickade åt varandra när hunden tittar, jobbar mest på att själv inte titta ned, litet tips från suveräna Lillemor Edström herself! =) Harry fattar direkt och har stenkoll, Yoggan kan sitta och filosofera en kvart... Sedan var det dags för min akilleshäl: linförigheten... Nu kör vi "fot"-kommando och den andra ger tummen upp när hunden tar kontakt och DÅ börjar vi gå, inte innan. Men Harry tappar i nästan varje sväng eller halt och jag vet inte vad jag ska göra åt det. Så bestämde jag mig för att ge honom ett nytt "fot"-kommando varje gång vi skulle göra något och det fungerade KANON!!!!!!!!! Så jävla bra följsamhet och kontakt! Så nu får jag äta upp det jag lovade Emelie: det ska inte vara någon press på honom nästa helg, jag lovade att inte ha några förväntningar utan bara göra det för skojs skull... Börjar bli svårt för min del, men det ska ju inte Harpan straffas för! FY PÅ MIG!
STOR eloge dock till älskade Anders som gjorde en kanon-insats som TL och kommenderade mig, vilket vi också hr märkt att Harry måste träna på. Han blev väldigt störd av Emelie i tisdags och husse var en ännu större utmaning...
Med Yoggi körde Anders fritt följ och där är ju största problemet att han plogar så fantastiskt mycket och är svår att få in vid sidan. Vi körde med boll som externbelöning och jag backade framför Anders och gav 1 tumme upp för kontakt och 2 för kontakt OCH position = belöning! Fungerade riktigt bra tycker jag. Fast jag är lite rädd att Anders mest tycker att jag skäller på honom... =) Är ju bara så glad och lycklig över att ha hittat en bästa vän, blivande make och fantastisk träningskompis i en och samma otroliga person! <3
Så skulle jag köra lägganden och ställanden med Harry och jag skulle vilja säga att de sistnämnd sitter rätt bra nu, men läggandet är helt borta... Jättetrist, men det är bara att köra från början igen med dem, han kan ju vara jättesnabb ned i marken.
Vi avslutade med en platsliggning, känns alltid vettigast att ta den sist när hundarna är lite trötta. Anders & Yoggi kör 3 min och 30 meter, jag & Harry 2 min och 20 meter. Men idag vet jag inte vad det tog åt Yoggi, för när jag vände upp så hade han satt sig upp! Det har nog ALDRIG hänt förut... Anders gick tillbaka och skulle lägga om honom, men som gubben i lådan så flög han bara rakt upp i sittande igen! Jättesöt och jag kunde inte låta bli att skratta! Säkert 5 gånger fick han lägga om och bara han började kommendera "s..." så flög Yoggi upp i ett sittande. Så jag sa åt Anders att bara säga "ligg" och sedan gå ifrån honom, ifall han försökte förutspå ett "sitt" och skulle styla lite... =) Det funkade i alla fall och SATAN vad snyggt han låg sedan i 3 minuter! Jag gick tillbaka till Harry efter 2, belönade honom liggande och gick sedan ut igen, för att återgå med Anders en minut senare.
Vilka fantastiskt roliga hundar vi har, de är med med hela hjärtat när de gör något och vi har så kul ihop vi 4 i Team Mayhem! <3 Min fina, vackra, underbara familj!

"You say jump -- I say how high?"

Vår Nya Outfit Del 1

Nu har våra hundförarvästar från Engelsson's kommit! Hade den på promenaden och vid grytet igår, så himla bra! Men jag är lite orolig för hur mycket grejer jag kommer "tappa bort" i alla fickor, vi såg ju hur det gick på Lillemor-kursen...
Nu ska jag bara fixa brodyr och ev. tryck på dem och införskaffa hundförarbyxor, sedan är Team Mayhem redo för action! =D

Snart Så!

Igår åkte vi hem till världens bästa Karin och följde med till grytträningen--Yoggis absoluta favoritsysselsättning! Han blir inte galen och skäller och ylar hela grusvägen fram (som vissa andra...), men när man tar ut honom så vet han precis åt vilket håll han ska! =)
Han behöver fortfarande hjälp att ta sig igenom förträngningen, men han kommer igenom utan bekymmer! Emil tror att han snart fattar det utan lock-hjälp, hoppas det! Vore kul att få till ett prov den här säsongen...
Sedan nämnde Karin björnprovet i Junsele och vi är ju "bara" 15 mil därifrån på vår semester... Man kanske skulle?...

Älskade, Älskade Timmy-Tut!

Nu ska jag berätta lite om en hund som alltid kommer att finnas i mitt och många andras hjärtan: Timmy Tut.

Timmy föddes någon gång år 2000 i Spanien, där han kom att leva ett hårt liv under sina första 3 år. Sedan fångades han in och hamnade på SOS Animals i Málaga, för att sedan flygas till Göteborg och ett fosterhem där. I april 2003 var vi tvungna att avliva vår älskade Batte, min älskade borderterrier som jag fått i 11-års present av mina föräldrar, och jag var utan hund för första gången i mitt liv. Jag hade precis träffat Mattias och vi bodde i en 1:a på Göta i Borås, jag jobbade på ridhuset och hade min älskade häst Pajaz, men något fattades snart. Mattias hade aldrig haft hund tidigare, men jag visste att man inte kan leva utan hund, så jag anmälde oss som jourhem åt SOS Animals i Sverige. Först blev vi ombedda att ta emot en stor korsning vid namn Gandalf, men tackade nej med tanke på utrymmet. Sedan kom ett telefonsamtal som skulle ändra mitt liv för alltid: kunde vi åka till Göteborg och hämta en dalmatiner/gd-korsning vid namn Timmy? Hans fosterföräldrar skulle separera och ingen av dem ville ha kvar Timmy. Återigen var det fråga om storlek och utrymme, men eftersom det var ganska akut för hans del så sa vi ja, det var ju bara för en kort period tills de hittade ett permanent hem åt honom. Eller hur...
Vi åkte till Göteborg och där träffade vi den mest stressade, uppjagade, hysteriska hund jag någonsin träffat. Han sprang konstant i deras trädgård och apporterade tennisbollar med ett jagat uttryck i ögonen, konstant jagad av sin lilla terrier-mix kompis från Spanien, som frun i huset dock ville behålla... Vi fick ett rött halvstryp med oss, men inget koppel... Det var nog en eftermiddag/kväll så inget fanns att köpa på vägen hem heller... Mattias gav sig på att röja lite i den lilla lägenheten för att göra bättre plats åt stora Timmy (mkh 67 cm...) och jag skulle gå ut med honom, men det enda jag hade att ta honom i var bogserlinan som låg i bilen. Inte helt praktiskt! Han kom i alla fall lös och sprang ut mitt framför en bil! Som tur var hann bilen tvärnita innan den träffade honom och han stod helt stel i strålkastarljuset. Jag grät och undrade vad jag hade gett mig in på. Det fortsatte jag göra under första veckan och hade i princip bestämt mig för att hitta ett nytt hem åt honom så fort som möjligt. Han var väldigt orolig och följde mig var jag än gick, drog i kopplet, kastade sig efter saker, letade alltid mat och var inte alls van vid att vara inomhus.
Hans hårda liv såg vi spår efter hela tiden: han hade en pålagring på ryggraden, troligtvis efter en träpåk som någon slagit honom med, hans högra lårmuskel var skadad efter en trolig bilolycka, han hade skavsår i sin vackra päls efter ett för litet stryphalsband, armbågarna var pälslösa efter för många nätter på hårt underlag. Han var mager som en skrika, både revben och ryggrad stack ut på honom.
Så började spekulanterna ringa och skulle komma och titta på honom, då var det dags för veterinärbesök, lagom till vilket han blev sjuk. Veterinären konstaterade att han hade hjärtmask och trolig lunginflammation -- stackars Timmy!
När vi kom hem och skulle sova den kvällen så fick han som vanligt ligga i soffan (vi hade bara en 105-säng och det var ganska trångt ändå), men han envisades med att trycka ihop sin stora kropp i fåtöljen närmast sängen och låg och gnydde ömkligt. Jag hade börjat fatta tycke för denna stora, vackra hund med sin hemska historia och lät honom så komma upp i sängen och lägga sig. Mattias låg inträngd mot väggen, Timmy i mitten och jag längst ut. Jag var tvungen att hålla mig i madrassen och ha fåtöljen bakom mig för att inte ramla ur sängen, men för första natten sov han lugnt. Kanske första natten på många år. Efter det var vi oskiljaktiga och hans följde mig var jag än gick. Snart gick han upp i vikt, från 35 kilo när vi hämtade honom till imponerande 45 kilo och han var så fin!!!
Eftersom han hade så mycket hälsoproblem så gick det inte att försäkra honom och föreningen fick inte sälja honom, men jag bad att få behålla honom och den dagen papprena kom på att han var överskriven på mig var en av de bästa dagarna i mitt liv. Jag ångrade mig inte en enda dag, han var mitt allt och den mest lojala hund jag någonsin träffat! Han hade ett hjärta av renaste guld och alla älskade honom var vi än gick. Han var kastrerad, helt ointresserad av andra hundar, men älskade människor. Och mat!
Som han kämpade för mat! Han var ju ganska stor och kom lätt upp i höjd med bord och mat, han stal hallonkräm rakt ur min tallrik och en gång skulle jag och mamma äta tacos hemma hos henne och lämnade Timmy obevakad med en bricka tillbehör. Från vardagsrummet hördes ett skrammel och när vi kom in låg alla grönsaker och osten i en salig röra på bordet -- frestelsen hade blivit för stor. En hund som varit tvungen att kämpa för mat kommer aldrig att släppa det beteendet har jag förstått. Men det gick inte att bli arg på honom, han var så ofantligt söt och hade redan lidit så mycket, så vad gjorde lite busfasoner? Jag älskade honom över allt annat.
Han älskade att springa. För er som känner Harry så kan jag berätta att jag mer än en gång tänkt att det är en del av Timmy som kommit tillbaka till mig, för de är så lika! Det bästa han visste var att få följa med mig ut när jag red och springa lös framför hästen, han försvann aldrig från mig, långt före var han, men han kom alltid tillbaka! Många gånger red jag över stora vägen vid ridhuset och sedan över järnvägen för att komma upp på de långa ridvägarna -- då böjde jag mig bara ned och kopplade Timmy och så red jag över och sedan kopplade jag loss honom när vi var säkra på andra sidan. Maken till snällare hund och häst får man leta länge efter!
När vi köpte Yoggi så visade Timmy en helt ny sida av sig själv. Från att ha varit helt ointresserad av andra hundar, till att bli världens bästa storebror! Yoggi var ju så liten och Timmy så stor, men han lade sig ned på golvet för att låta Yoggi bita honom i halsen och öronen och lekte alltid med honom. Yoggi avgudade honom och var alltid där han var.
Timmy älskade även vatten! Hans favoritlek var att dyka efter stenar eller stå och hoppa på dem på botten, han kunde hålla på i timmar.
Att han kom att kallas Timmy-Tut beror på att vi som sagt bodde i en 1:a de första månaderna och han var nästan alltid runt fötterna på en, vilket ledde till att man sa "Timmy, tut" och sedan hängde det med.
Vi fick 4 fantastiska år med honom, sedan blev hans problem med njurarna för stora och vi var tvungna att ta bort honom, den största sorgen i mitt liv. Jag hoppas att han var lika lycklig som jag under de år vi fick.
Jag saknar honom varje dag, men ser det som sagt som att jag fått tillbaka honom i Harry och det är en liten tröst. För en sådan hund får man bara en gång i livet.

Jag älskar dig och saknar dig vansinnigt, älskade, älskade Timmy-Tut!

Paradiset Finns i Skelna!

Både förra helgen och den här helgen har vi varit hos mina svärföräldrar i Skelna (Stavsjö) och bara njutit av familj och vänner -- välbehövligt!!! Vi har badat, gått i skogen och bara mått bra. I lördags spenderade vi kvällen hos älskade Malin, Nicklas och Fabian i Simonstorp och det var alldeles för länge sedan! Harry fick leka med Greta och båda hundarna njöt av att se deras ankor och kaniner! =)

Jag och lilla Fabian!