Jobbiga Funderingar...

Jag vet inte om det är att jag har jobbat för mycket och inte hunnit vila ordentligt, eller vad som har utlöst den senaste tidens tårar och jobbiga tankar. Allt kulminerade i alla fall den här veckan och jag har mer och mer grävt ned mig i det faktum att jag inte kan göra Harry nöjd med livet... Han är stressad hela tiden och verkar så hysterisk så fort vi går utanför dörren. Skällandet har blivit så mycket bättre när han har varit själv med mig, utan Yoggi. Jag har alltid trott att Yoggi var en trygghet för honom, men jag börjar inse att det är fel... Men jag förstår inte varför.

Så på dagens promenad så blev jag så ledsen och kände mig så misslyckad att jag tänkte att Harry skulle ha det bättre utan mig!!! Ju mer jag funderade desto mer rätt tyckte jag att det lät, men hjärtat gick i tusen bitar. Jag älskar ju Harry, men jag vill att han ska må bra och få det han behöver. Så hela vägen ned till fältet så strömmade tårarna och hjärtat gick i fler och fler bitar. Han skulle säkert trivas bättre långt norröver med fria vidder, som ensamhund hos någon som har massor med tid, inte jobbar 12-timmars pass på en larmcentral och kanske någon som vill jaga med honom... Och som vi diskuterade på Hundens Hus sist, så är det vårt ansvar som hundägare att ALLTID se till hundens bästa oavsett vad vi själva tänker. Vi pratade också om att en hund inte lider av att byta familj en gång, förutsett att det är ett bra hem där den blir älskad och aktiverad. När jag nämnde det för Fredrik så sa han att han inte ville och att det skulle vara ett misslyckande. Men är det inte ett större misslyckande att ha en hund som inte mår bra hemma?...
Fy fan, så jävla jobbigt! Men nödvändigt att fundera på.
Så släppte jag dem på en äng med tokmycket snö och lät dem springa lösa. Harry brukar ju då försvinna med vindens hastighet, men denna gång kom han tillbaka som en oljad blixt varje gång jag visslade i visselpipan och såg så lycklig ut. Inom mig föddes lite, lite hopp och lite fightingspirit... Om jag verkligen ger mig fan på att vara den bästa matte jag bara kan till mina hundar så kanske jag kan lösa en del av problemen med Harry, och om jag inte gör det så har jag i alla fall försökt mitt bästa. Så nästa telefonsamtal gick till underbara Johanna och en fråga om apporteringsträning med borderterrier fick sitt svar. Så en pyttelitet steg i rätt riktning tack vare en älskade vän och jag vet att jag har ju världens bästa vänner omkring mig och världens bästa Lotta, med er hjälp kan jag nog fixa det här! Men jag kommer få jobba häcken av mig! =)
Så på vägen hem hann jag planera in att åka upp till Malmköping och gå på Sörmlandsleden med hundarna i två dagar. Det tror jag blir perfekt för oss, bara gå, stanna och läsa och bada och bara må bra med varandra!

There's hope after all...