Hoppsan!

Förra veckan var jag och vaccinerade grabbarna och tydligen hade de lekt lite hårt med varandra innan, för Yoggi lämnade ett litet blodspår efter sig på golvet i väntrummet... Väl inne i undersökningsrummet så frågade sköterskan om detta hände ofta och jag försökte förklara deras avancerade sexliv. Då sa hon att det kunde vara ett tecken på förstorad prostata och att jag borde kolla upp det om han fortsatte blöda. Men sedan dess har det varit lugnt...

Tills idag... Vi hade lämnat hundarna uppe i Fredriks mammas lägenhet och när jag åkte upp för att gå ut med dem så hade Yoggi blött igen, fast han var själv och Harry instängd i ett rum. Så jag ringde veterinären och de bad mig komma in idag, men eftersom vi jobbade i Sörping så fixade jag in oss på en tid på måndag. Hon sa att jag var tvungen att åka in akut om han visade minsta tecken på att bli sämre, vilket var självklart! Jag ville inte lämna honom ensam, så de fick åka med i bilen. När jag kom ned till stan igen så hade jag en väldigt jobbig känsla i magen som inte ville ge med sig, så jag ringde och bokade in oss idag.
Åkte hem och lade mig på sängen en kortis, då kröp Yoggi upp och lade sig på min arm (hör inte till vanligheterna) och "pratade" som han gör ibland, men väldigt mycket. Jag blev helt tårögd och talade om för honom att jag hade förstått att han hade ont och att vi skulle till veterinären snart.
Älskade Malin tog sig tid och följde med mig, mitt katastroftänkande gav mig bilder av buköppningar, narkoser och flygande tusenlappar! Väl på plats fick vi träffa en jättetrevlig veterinär, Pia Åström, som var så snäll mot Yoggi och gjorde i ordning honom för ultraljud. Så fick vi se en bild på insidan av hans mage och prostatan ska tydligen se ut som typ två pelare i jämn form, men hans var oregelbundna och olika skiftningar. Så, det var något som var galet! Veterinären sa: "Ja, man kan inte säga att hundar får prostatacancer som män, men det är förändringar. Kastrering är det enda vi kan göra för att hjälpa honom, kemisk eller operativ." Jag blev jätteglad att vi kunde göra något för att hjälpa honom, men var inte beredd att göra det stora ingreppet på studs, så vi bestämde oss för en kemisk kastrering. Min älskade lille Yoggi! Så veterinären gick efter ett chic och det var ingen dålig jävla kanyl hon kom tillbaka med!!! Men världens tuffaste lille älskling var så duktig och sa inte ett pip, matte däremot höll på att svimma när hon TRYCKTE i kanylen så det lät "poff" i hans stenhårda nackskinn! Uscha!
Min älskade lille prins! Han har ett stort blodigt sår på manken, är lite öm och jag tycker så grymt synd om honom!!! Men det kommer bli kanon, huvudsaken är ju att han mår bra och notan slutade på futtiga 1 700:-.

Älskling!